Tillbaka

Nu är jag tillbaka i Borås, med alla väskor i behåll, för ovanlighetens skull. Egentligen återvände jag redan i tisdags kväll, för att inte missa sista kurstillfället på Textilmuseet. Lite sorgligt känns det nu, att kursen är över. Jag skulle gärna pyssla med dessa maskiner i åtskilliga timmar dagar veckor till.

Här ska det synas en bild, så småningom, när jag har fått det att funka.

Så här såg "min" maskin ut.

Här också.

Och om man inte är fullt lika närgången (men desto mer darrhänt).

Sedan dess har jag mest bara latat mig, satt i mig återstoden av påskgodiset, druckit många kannor te, och tagit itu med en och annan förberedelse inför resan. Och tydligen har jag inte varit på det minsta humör att skriva någonting här, förrän nu.

En av förberedelserna var att beställa extra batteri och minneskort till kameran. Och så bara råkade det slinka med en Svenska Ord-box i beställningen. Hoppsan. Box nummer två i samma serie står redan i vår bokhylla, och ur den har jag tagit mig friheten att bränna en kopia av Picassos Äventyr, som ska få följa med till Skottland, där jag har vaga aningar om att den kommer att framkalla många skratt hos en och annan Mull-bo.

Och om nu någon från Antipiratbyrån eller liknande instans skulle råka läsa detta, så ska jag bara be att få tala om att om man nu inte kan köpa en film som man vill ge bort i gåva separat, utan även måste betala för tre andra filmer som mottagaren av gåvan inte skulle förstå ett ord* av, då får man faktiskt ha lite överseende med att det görs en enstaka illegal kopia. Och om nu inte den ursäkten skulle räcka, så köpte jag faktiskt Picassos Äventyr på videokasett för en herrans massa (tre-fyra) år sedan, så jag har redan betalat för två kopior. Sådetså!

Nu väntar köttbullar med rotmos och ärter till middag, och därefter en tur till det lokala postombudet, där minneskortet och filmerna väntar på mig. En gång i tiden var jag en sån flitig paketmottagare att mina avier, som nån stackare fick sitta och fylla i för hand, inte adresserades med mer än fyra tecken - MÖ på översta raden, och B2 på den mellersta - och vem som var avsändare bemödade sig denne stackare inte alls med att förtälja.

Gissa vad som ska höra hemma här?

Som avslutning måste jag få stoltsera lite med denna rediga blåtira, som jag ådrog mig under förra fredagens cykelvurpa. Någon medalj blev det för övrigt inte på andra försöket heller, jag missade tiden med ynka två minuter.

-----
*) utom möjligtvis bra, rådjur, knäckebröd och bada näck.

Vadet

Efter en hyfsat stadig frukost och en kort demonstration av pappas nya cykel, gav jag mig ut i snålblåsten för att göra de 4,3 milen vi kommit överens om.

Strax före Mörtarö vägskäl, när ungefär en fjärdedel av sträckan var avklarad, fick jag möte med en bil i en tvär kurva och skulle sakta ner farten en aning. Ovan som jag är vid bromsar som faktiskt fungerar utan att man behöver ta i för kung och fosterland, blev det totalstopp på framhjulet, och jag och cykeln gjorde en kullerbytta och landade på dikesrenen. Alldeles tårögd av chocken tog jag upp telefonen för att ringa ambulansen (mamma). Till min förvåning upptäckte jag snart att jag inte kände mig särskilt trasig alls, utan kunde trampa vidare efter någon minuts återhämtning.

Bildbeviset, för vad nu det är värt.

Jag tog mig hela vägen till Örskärssund och tillbaka igen, men 22 minuter för långsamt, så min käre far kan skatta sig lycklig över att slippa diska i helgen. Trots att vadet redan är förlorat, vill jag göra ett nytt försök innan det är dags att bege sig boråsåt igen. Men 30-milsrundor runt Vättern, det hoppar jag nog över.

Och pappa, han var mer orolig för hur det gått med cykeln än med mig - den klarade sig med bara några skrapsår på styret.

Missinassa

Gårdagskvällen avslutades med Picassos Äventyr, och trots att den filmen får mig att skratta tills magen värker, lyckades jag somna någonstans mellan förbudstiden och den stora konstkraschen. Av obevämlighetsskäl brukar soffsömn inte vara natten ut, så nu sitter jag här missinassa med en kopp te och tunnbröd. Det är alldeles tyst i huset, så när som på vinden som spelar i kaminens spjäll. Det ljudet brukade skrämma mig oerhört när jag var liten. Liten är jag förvisso fortfarande, men inte fullt lika lättskrämd.

Gårdagens cykeltur till Långviken.

På vägen mötte jag två små påskkärringar, som till vardags är mina kusiner.

Prix på rundgång.

Igår fick jag chans att träffa Jenny och hennes nya häst. Jenny är liksom jag uppvuxen här på ön och vi har känt varandra i evigheters evighet, eller åtminstone sedan lekis, vilket innebär att vi borde ställa till med något slags 20-årsjuileum i år. Efter att ha varit på vift i Dalarna och i Jämtland under några år, har hon nu bosatt sig i en lägenhet på andra sidan färjan härifrån, tillsammans med sin dalske fästman. Från denne fästman har jag per telefon tacksamt kunnat ta emot ett och annat Dublintips; där var förstås pubar, på längden och på höjden, och så skulle jag se upp för de rödmärkta bilarna.

Och så förrgårdagens tågpyssel.

Det är förstås viktigt att dessa små rosa lappar från tisdagkvällens kurs sorteras in i pärmar och dokumenteras, så att jag även i framtiden ska kunna komma ihåg skillnaden mellan halvmilano och pärlfang.

För övrigt har jag slagit vad med pappa om påskdisken, att jag ska klara av att cykla till Örskärssund och tillbaka på mindre än två timmar. Själv tränar han inför Vätternrundan och cyklar samma sträcka på närmare en och en halv timme när det går som snabbast. Jag får allt ta och krypa ner i en säng och försöka sova en stund till, så jag är ordentligt utvilad inför morgondagens dagens utmaning.

En sockerbagare...

Resultatet av kakbaket.

Jag har bara ätit två hittills. Snart ska jag promenera ner till Textilmuseet, där jag går en kurs i hur man får smörjolja under naglarna.

Hockety pockety

Så trist mitt första inlägg såg ut, utan en endaste illustration. Det får det bli ändring på hädanefter.

En fullpackad kånken av modell lite-större-än-vanligt, som ska följa med på europaresa i vår.

Igår lånade jag sambons busskort och tog en tur in till Göteborg, med ändamålet att inhandla en ryggsäck av lagom storlek till den stundande rundresan. Jag hade tänkt klara mig på endast handbagage, det skulle vara smidigt på många sätt och vis. Att jag kommer att behöva tvätta nån gång emellanåt kan jag leva med.

Väl hemma var jag förstås tvungen att provpacka väskan, och det verkar som om jag inte varit alltför överoptimistisk när jag komponerade packlistan. Jag ska nog inte ens behöva ta till min vän Anjas platsbesparande åtgärd, som syns på bild nedan.

Varför bära runt på ett tandborstskaft i onödan?

När jag ändå var i Göteborg passade jag på att köpa med mig ett par chokladkrusiduller till Therese och Björn, som säljer vykort respektive frimärken i Antikhallarna. För inte helt länge sedan jobbade jag i en liten korsettbutik kombinerad med skrädderi, som var belägen just där. Jag fick mig en pratstund med var och en, men vi fick inte chans att äta våra krusiduller tillsammans, eftersom de inte kunde överge sina kunder bara sådär.

Nu ska jag sätta igång att baka vaniljhorn. När det bakas kakor här hemma har jag en förmåga att skamlöst sätta i mig mer än min beskärda del, långt innan den andra halvan av hushållet ens har börjat fundera på att ta sin andra kaka. Men idag ska jag vara hemifrån nästan hela dagen, och imorgon bitti sätter jag mig på tåget mot Uppsala för att vara borta en vecka, så den här gången ska det bli betydligt fler kakor än vanligt över till sambon.

En slags inledning

Hur börjar man? Man borde kanske presentra sig, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i att utföra presentationer, så det tänker jag helt fräckt låta bli. Jag börjar med nuläget istället, och så får presentationen växa fram efterhand.

Igår jobbade jag mina allra sista timmar som telefonist här i Borås. Slantar har jag sparat undan, en hel del faktiskt, så jag kommer med gott samvete kunna låta bli att ens fundera på nytt jobb förrän det börjar närma sig augusti. Fram till dess har jag nämligen andra planer.

Påskveckan spenderas hos mor och far i Roslagen. Då ska jag ägna större delen av dagarna åt att ligga på en filt på gräsmattan, snegla på korna i hagen och försäka tävla med dem i lathet. Tills jag blir uttråkad, that is, och när jag blir det har jag inte långt till trevligt umgänge, eller grusvägar att vandra.

I mitten av april beger jag mig till Säve flygplats och därifrån vidare ut i Europa. Jag har bokat (oroväckande?) billiga flygbiljetter till Dublin, Barcelona, Paris och Glasgow. Sisådär en vecka har jag på mig på vardera anhalt. Men hemresan är inte bokad ännu, för jag hoppas hoppas hoppas att familjen Mackay, som bor på en underbar liten gård på Isle of Mull på skotska västkusten, har tid, lust och plats att ta emot mig några veckor i slutet av min resa.

Sen, i mitten av juni, bär det av till Köpenhamn (en stad jag är minst lika förälskad som Siw Malmkvist i) där jag ska se Tori Amos uppträda, och säkert blir det både en och annan musikupplevelse på Hvide Lam också. Och när jag ändå ska till Köpenhamn tyckte jag att det kunde vara en bra idé att haffa en billig flygresa till Amsterdam, och mamma var inte helt svårövertalad att följa med på en sån tur.

I slutet av juni ska jag och sambon - mycket efterlängtat - byta adress. På ett flyttlass hoppas vi kunna klara både oss och vårt bohag de dryga 45 milen från Borås till en alldeles nybyggd lägenhet i Tensta. Och jag vet inte riktigt hur jag har tänkt (somliga skulle nog påstå att jag inte har tänkt alls, och de har förmodligen alldeles rätt), men någonstans mellan alla mina resor är det meningen att jag ska hinna med att packa ner alla grunkor och manicker som ska följa med uppåt landet, det som inte ska med ska fraktas bort till tippen, i princip hela lägenheten ska målas eller tapetseras om, det ska flyttstädas, sättas in annons i tidningen, tas emot spekulanter, hyras lastbil och fan i min låda. Få se nu, jag kommer att vara resfri en vecka i april, en och en halv i början av juni, och en och en halv i slutet av samma månad. Det ska väl med lite god vilja räcka för alla flyttförberedelser. Eller?

Knappt kommer vi att hinna bosätta oss i nya lägenheten förrän det blir dags för nya strapatser. I juli är det dags för dansare från världens alla hörn att invadera Herräng (också det i Roslagen, bara 6 mil hemifrån, och ändå hade jag ingen aning om vilka festligheter som utspelade sig här om somrarna, förrän för lite drygt två år sedan när jag råkade se en dokumentär som jag är SVT evigt tacksam för att de visade). Två veckor ska jag jobba som volontär, och två veckor ska jag ta danslektioner och bara njuta i största allmänhet. En vecka mitt i har jag avsatt till att åka hem och låta musklerna och immunförsvaret vila upp sig. Det kommer sannerligen att behövas.

Sedan kommer augusti och då tar äventyren slut, då ska jag skärpa till mig, skaffa ett jobb, och återvända till vardagen. Ungefär så hade jag tänkt.

Och för att återvända till nuläget. Nu, mitt på blanka söndagsförmiddagen, tänker jag högtidligen hälla i mig ett stort glas whisky eller flera, så att jag glömmer bort vartenda riktnummer som smugit sig in i min hjärna sedan oktober 2001.