Missinassa

Gårdagskvällen avslutades med Picassos Äventyr, och trots att den filmen får mig att skratta tills magen värker, lyckades jag somna någonstans mellan förbudstiden och den stora konstkraschen. Av obevämlighetsskäl brukar soffsömn inte vara natten ut, så nu sitter jag här missinassa med en kopp te och tunnbröd. Det är alldeles tyst i huset, så när som på vinden som spelar i kaminens spjäll. Det ljudet brukade skrämma mig oerhört när jag var liten. Liten är jag förvisso fortfarande, men inte fullt lika lättskrämd.

Gårdagens cykeltur till Långviken.

På vägen mötte jag två små påskkärringar, som till vardags är mina kusiner.

Prix på rundgång.

Igår fick jag chans att träffa Jenny och hennes nya häst. Jenny är liksom jag uppvuxen här på ön och vi har känt varandra i evigheters evighet, eller åtminstone sedan lekis, vilket innebär att vi borde ställa till med något slags 20-årsjuileum i år. Efter att ha varit på vift i Dalarna och i Jämtland under några år, har hon nu bosatt sig i en lägenhet på andra sidan färjan härifrån, tillsammans med sin dalske fästman. Från denne fästman har jag per telefon tacksamt kunnat ta emot ett och annat Dublintips; där var förstås pubar, på längden och på höjden, och så skulle jag se upp för de rödmärkta bilarna.

Och så förrgårdagens tågpyssel.

Det är förstås viktigt att dessa små rosa lappar från tisdagkvällens kurs sorteras in i pärmar och dokumenteras, så att jag även i framtiden ska kunna komma ihåg skillnaden mellan halvmilano och pärlfang.

För övrigt har jag slagit vad med pappa om påskdisken, att jag ska klara av att cykla till Örskärssund och tillbaka på mindre än två timmar. Själv tränar han inför Vätternrundan och cyklar samma sträcka på närmare en och en halv timme när det går som snabbast. Jag får allt ta och krypa ner i en säng och försöka sova en stund till, så jag är ordentligt utvilad inför morgondagens dagens utmaning.