Efter en hyfsat stadig frukost och en kort demonstration av pappas nya cykel, gav jag mig ut i snålblåsten för att göra de 4,3 milen vi kommit överens om.
Strax före Mörtarö vägskäl, när ungefär en fjärdedel av sträckan var avklarad, fick jag möte med en bil i en tvär kurva och skulle sakta ner farten en aning. Ovan som jag är vid bromsar som faktiskt fungerar utan att man behöver ta i för kung och fosterland, blev det totalstopp på framhjulet, och jag och cykeln gjorde en kullerbytta och landade på dikesrenen. Alldeles tårögd av chocken tog jag upp telefonen för att ringa ambulansen (mamma). Till min förvåning upptäckte jag snart att jag inte kände mig särskilt trasig alls, utan kunde trampa vidare efter någon minuts återhämtning.
Bildbeviset, för vad nu det är värt.
Jag tog mig hela vägen till Örskärssund och tillbaka igen, men 22 minuter för långsamt, så min käre far kan skatta sig lycklig över att slippa diska i helgen. Trots att vadet redan är förlorat, vill jag göra ett nytt försök innan det är dags att bege sig boråsåt igen. Men 30-milsrundor runt Vättern, det hoppar jag nog över.
Och pappa, han var mer orolig för hur det gått med cykeln än med mig - den klarade sig med bara några skrapsår på styret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar