Hur börjar man? Man borde kanske presentra sig, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i att utföra presentationer, så det tänker jag helt fräckt låta bli. Jag börjar med nuläget istället, och så får presentationen växa fram efterhand.
Igår jobbade jag mina allra sista timmar som telefonist här i Borås. Slantar har jag sparat undan, en hel del faktiskt, så jag kommer med gott samvete kunna låta bli att ens fundera på nytt jobb förrän det börjar närma sig augusti. Fram till dess har jag nämligen andra planer.
Påskveckan spenderas hos mor och far i Roslagen. Då ska jag ägna större delen av dagarna åt att ligga på en filt på gräsmattan, snegla på korna i hagen och försäka tävla med dem i lathet. Tills jag blir uttråkad, that is, och när jag blir det har jag inte långt till trevligt umgänge, eller grusvägar att vandra.
I mitten av april beger jag mig till Säve flygplats och därifrån vidare ut i Europa. Jag har bokat (oroväckande?) billiga flygbiljetter till Dublin, Barcelona, Paris och Glasgow. Sisådär en vecka har jag på mig på vardera anhalt. Men hemresan är inte bokad ännu, för jag hoppas hoppas hoppas att familjen Mackay, som bor på en underbar liten gård på Isle of Mull på skotska västkusten, har tid, lust och plats att ta emot mig några veckor i slutet av min resa.
Sen, i mitten av juni, bär det av till Köpenhamn (en stad jag är minst lika förälskad som Siw Malmkvist i) där jag ska se Tori Amos uppträda, och säkert blir det både en och annan musikupplevelse på Hvide Lam också. Och när jag ändå ska till Köpenhamn tyckte jag att det kunde vara en bra idé att haffa en billig flygresa till Amsterdam, och mamma var inte helt svårövertalad att följa med på en sån tur.
I slutet av juni ska jag och sambon - mycket efterlängtat - byta adress. På ett flyttlass hoppas vi kunna klara både oss och vårt bohag de dryga 45 milen från Borås till en alldeles nybyggd lägenhet i Tensta. Och jag vet inte riktigt hur jag har tänkt (somliga skulle nog påstå att jag inte har tänkt alls, och de har förmodligen alldeles rätt), men någonstans mellan alla mina resor är det meningen att jag ska hinna med att packa ner alla grunkor och manicker som ska följa med uppåt landet, det som inte ska med ska fraktas bort till tippen, i princip hela lägenheten ska målas eller tapetseras om, det ska flyttstädas, sättas in annons i tidningen, tas emot spekulanter, hyras lastbil och fan i min låda. Få se nu, jag kommer att vara resfri en vecka i april, en och en halv i början av juni, och en och en halv i slutet av samma månad. Det ska väl med lite god vilja räcka för alla flyttförberedelser. Eller?
Knappt kommer vi att hinna bosätta oss i nya lägenheten förrän det blir dags för nya strapatser. I juli är det dags för dansare från världens alla hörn att invadera Herräng (också det i Roslagen, bara 6 mil hemifrån, och ändå hade jag ingen aning om vilka festligheter som utspelade sig här om somrarna, förrän för lite drygt två år sedan när jag råkade se en dokumentär som jag är SVT evigt tacksam för att de visade). Två veckor ska jag jobba som volontär, och två veckor ska jag ta danslektioner och bara njuta i största allmänhet. En vecka mitt i har jag avsatt till att åka hem och låta musklerna och immunförsvaret vila upp sig. Det kommer sannerligen att behövas.
Sedan kommer augusti och då tar äventyren slut, då ska jag skärpa till mig, skaffa ett jobb, och återvända till vardagen. Ungefär så hade jag tänkt.
Och för att återvända till nuläget. Nu, mitt på blanka söndagsförmiddagen, tänker jag högtidligen hälla i mig ett stort glas whisky eller flera, så att jag glömmer bort vartenda riktnummer som smugit sig in i min hjärna sedan oktober 2001.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar